När Just D‌ travesterade Ulf Lundells‌ klassiska textrad syftade man väl inte riktigt på klassiska dietmetoder, men det hindrar mig inte från att sakna dem lite. Det fanns så klart en rad olika varianter även på den tiden – vissa mer vansinniga än andra – men en generell skillnad mot idag var att man åt mer riktig mat. Till stor del berodde det på att proteinpulvren som fanns på den tiden helt enkelt smakade skit, om ni ursäktar min franska. Vitargo och liknande kolhydratspulver var knappt påtänkta. Våra kolhydratsladdningar bestod helt enkelt av att trycka i oss grejer som vi slapp magknip av – allt från chokladkakor till bröd.

Cory Everson – mitt absoluta ideal och stora fysiska förebild.

Ändå var vi lika hårda då som folk är idag. Huvudsakligen beror det naturligtvis på att energilagarna var giltiga även på den tiden; kalori in minus kalori ut ni vet. Men jag tror också att det handlar om den mentala inställningen till dieten, oavsett vilken diet man nu väljer. ”80-talsdieten”, som vi kan välja att kalla den, innehöll mer kolhydrater och det fick den trevliga bieffekten att hjärnan var mer med i matchen även under deffen. Mer energi till jobb och familj, och dessutom orkade man träna hårdare med mer kolhydrater i kroppen. Innan en morgonpromenad kunde jag exempelvis äta ett halvt äpple (i diettermer är det en betydande mängd kolhydrater komiskt nog) ihop med tjugo gram protein; sedan kunde jag utan problem knata runt halva staden på en timme.

80-talskrubbet
De olika grundrecepten vi använde oss av var ingen raketvetenskap direkt, men de fungerade bra. För att citera en kär vän till mig: "Det finns ingen som är ur form efter ris och torsk i fyra veckor."‌ Och det ligger nog en hel del sanning i det uttalandet. 

En riktigt aptitretade meny för en vecka kunde exempelvis se ut så här:

  • Torsk och potatis
  • Tonfisk och ris
  • Kyckling och ris
  • Magert rött kött och potatis
  • Äggvita, ris och banan
  • Lax och bakad potatis
  • Makrillfilé
  • Riskakor
  • Havregryn
  • Proteinpulver/aminosyror och multivitamin

På den här tiden var det inte så viktigt med fett. Eller vänta, låt mig omformulera: Vi skydde fett som pesten! Vi åt max 10-20 gram per dag, och märkligt nog mådde vi inte tjyvens för det. Att jag säger märkligt beror på att vi idag vet att fett är viktigt för både leder, organ och välbefinnande, och därför normalt äter 20-30 energiprocent fett. Men faktum är att jag, och många med mig, som dietade på 80-talet mådde kalas. (Eller kände vi helt enkelt inte efter så mycket.)

Bob Paris var en av de bästa vi sett.

80-talsstrategierna
En annan stor skillnad på den gamla goda tiden var att det inte fanns något som hette PT eller kostcoach – om man var überseriös anlitade man på sin höjd en koreograf. Jag är den första att sjunga PT:s och kostcoachers lov, men ett mynt har alltid två sidor. Eftersom som vi fick sitta och klura och fundera så mycket på egen hand tvingades vi också att lära känna våra kroppar på allvar. Den kunskapen kan ibland gå förlorad idag när man har tillgång till hjälp med allt från placeringen av pärlorna på poseringsbikinin till hur många riskorn man får stoppa i sig efter träningen.

Vi dinosaurier utgick ofta från kalorier när vi gjorde våra kostprogram. Det var basen. Sedan kryddade vi med att få in två gram protein per kilo kroppsvikt och dag, och framför allt med att planera måltiderna så vi åt protein och kolhydrater en gång var tredje timme. Moderna påfund som snabba eller långsamma kolhydrater kände vi inte till. Vi kunde äta riskakor eller bakad potatis precis innan sänggående, lyckligt ovetandes om deras eventuella superhastighet. Men vi sov bättre när vi gjorde det, och mer än så krävde vi inte.

80-talsupplägget
Vi brukade oftast börja med att brutalt strypa kalorintaget första veckan för att få snabb effekt. Så här kunde exempelvis upplägget se ut: 

Vecka 1:
8400 kcal fördelat på sex dagar.
2 x 1200 kcal
2 x 1400 kcal
2 x 1600 kcal
Plus en ätardag.

Vad gäller just ätardagarna handlade det oftast inte om att vräka i sig skräpmat. Vi åt generellt bra mat även då, med den skillnaden att man kunde unna sig normalt ”lördagsmys” med trerätters och godis. Man hade även inpräntat i huvudet att överskottet från ätardagarna inte hann sätta sig som kroppsfett eftersom man dagen efter ströp kaloriintaget rejält, och fokuserade på protein. Huruvida det stämmer rent fysiologiskt kan diskuteras, men som tjej brukade man i vilket fall på måndagen ha tappat de 1-1,5 kilona man la på sig på lördagen. Och nästa vecka äntrade man ätardagen 0,5-1 kg lättare.

Jag minns fortfarande när man gick på bio under en ätardag och unnade sig ett helt paket riskakor. Vilken fest det kändes som! Och när man tänker på att hela paketet motsvarade kalorimängden i en större brownie förstår ni kanske att valet däremellan var enkelt.

Makrofördelningen, som det så vackert kallas, varierade naturligtvis mellan olika upplägg. Men i upplägget ovan kunde det exempelvis se ut så här:

40 e% protein
40 e% kolhydrat
20 e% fett

Detta gällde alla dagar utom två. På ätardagen låg man högre på fett och kolhydrater, och den efterföljande dagen åt man nästan uteslutande protein.

Veckorna efter kunde läggas upp på följande vis: 

Vecka 2:
9600 kcal fördelat på sex dagar (samma makrofördelning).
2 x 1400 kcal
2 x 1600 kcal
2 x 1800 kcal
Plus en ätardag.

Johan Oldenmark var alltid i form när det kom till tävling. 

Vecka 3:
Samma som vecka 1. 

Vecka 4:‌
Nu gav jag mig på att stegvis öka kaloriintaget för att se hur kroppen svarade. Samma makrofördelning som tidigare, och kalorifördelningen såg ut så här:
1200 kcal
1300 kcal
1400 kcal
1500 kcal
1800 kcal
3000 kcal (ätardag)
1200 kcal (mestadels protein) 

Vecka 5:‌
Samma princip som föregående vecka, men med ökat kaloriintag för att få fart på förbränningen (8700 kcal totalt över sex dagar). Samma makrofördelning.
1300 kcal
1400 kcal
1500 kcal
1600 kcal
1700 kcal
3500 kcal (ätardag)
1200 kcal (mestadels protein) 

Vecka 6:‌
Den första av tre veckor som jag brukar kalla ”träskveckor”. Detta är inget för folk med svagt psyke. Samma kaloriupplägg som vecka 1, men här hålls ätardagen till max 2500 kcal. Anledningen är att det är psykiskt jobbigt att gå upp alltför mycket när man närmar sig målet. Här gick man upp max ett kilo efter ätardagen.

Vecka 7:‌
Träskvecka två. Nu kan det kännas riktigt tungt, men spegelbilden på morgonen kompenserar. Eftersom man är uppe för att köra morgonpromenad när övriga familjen fortfarande sover kan man unna sig att slå ett gäng poser när man ändå står framför spegeln. Nu sänker vi kaloriintaget ytterligare, till 7800 kcal, och kör följande makrofördelning:
60 e% protein
30 e% kolhydrat
10 e% fett

Mer protein på bekostnad av kolhydrater och fett alltså. (Fettet kom i det här läget nästan uteslutande från kycklingen och havregrynen, alla andra fettkällor var förvisade till ätardagen.) Kalorifördelningen såg ut så här:
2 x 1100 kcal
2 x 1300 kcal
2 x 1500 kcal
Plus en ätardag (max 2200 kcal).

Tyska Anja Langer var förtrollande. 

Vecka 8:
Sista veckan innan tävling, bröllop, fotojobb eller vad man nu dietade till. Här tömde jag mig på kolhydrater för att få större effekt av laddningen.
3 x 1400 kcal med 80 e% protein, 10 e% kolhydrat och 10 e% fett. (Högt vätskeintag.)

Nu följde två dagar kolhydratsladdning med osaltad mat:
1600 kcal med 30 e% protein, 50 e% kolhydrat och 20 e% fett. (Högt vätskeintag.)
1800 kcal med 30 e% protein, 50 e% kolhydrat och 20 e% fett. (Vätskan kapas.)

Om man följt allt till punkt och pricka ska man nu ha en tight, rippad och fyllig 80-talsfysik a la Lee Haney, Uffe Larsson eller varför inte Cory Everson.

Anders Graneheim, alltid bländande, alltid i kanonform. Även på 80-talet. 
80-talssensmoralen
If it ain’t broken, don’t fix it!